Hjalmar 007s it-blogg

Nu har den stått här och hånflinat åt mig i ett par dagar. Fiendens bruna låda.

Vad den innehåller för hemskheter vet jag inte. Jag har försökt att titta på unboxing-videos men det gör för ont i min själ.

Mitt hopp står nu till snuttefilten prompten, är det alpha-kringla-mac-symbol-ctrl-shift-höger-musknapp-t (förlåt, det finns ju bara en knapp) man trycker för att återvända till friheten?

Är den vit, är den blå som Steve Jobs cancermedicin, är den smal så att man kan skära bröd med den? Jag vet inte. Jag vill inte veta och väntar in i det sista med att ta reda på det.

För att dämpa min oro har jag förberett ett par bakgrundsbilder, vilken tror ni på mest?

The Gaybook

Min tanke är att sätta Steve i ett slags alternativt universum där han står för det öppna och frisinnade som Apple representerar. I det högra hörnet finns motpunkten, photoshop-flaren. Välkänd från din lokala pizzerias annonsflyer.

Bill “the man” Gates

Det kan kännas kliniskt rent bland de spegelblänkande ikonerna och de dra-fingret-ur-led-akrobatiska övningarna man gör för att få använda mouse-gestures. Därför har jag skapat ett alternativ för den som längtar hem till den trygga famnen. En drömsk Bill Gates som suger in dig med blicken innan hans visioner tog slut och kläckte ur sig att 640kb borde vara tillräckligt för alla.

För ett par veckor sedan så undrade Jim om jag ville titta lite på hans nya sida SEO-Guide.se.

På sidan så reder Jim ut många av de grundläggande begreppen som vad SEO och HTML är samt ett par lite mer avancerade ämnen, som te.x. canonical-funktionen som jag inte riktigt kunnat få mitt huvud kring tidigare.

Vill man dessutom ha lite mer avancerad hjälp kan man bli VIP-medlem och få tillgång till ett par extra intressanta ämnen samt rättigheter att posta inlägg i SEO-Forums hjälp-sektion.

På det hela är det en bra sida för den som behöver hjälp med att komma igång med SEO. Jag saknar möjligheter till att kanske testa lite kod direkt på sidan, eller en tutorial där man svarar på frågor med ett upplägg i stil med “läs ett kapitel, svara på 5 frågor, läs nästa kapitel…”.

Antingen ” Delat privatliv och skyddad kultur”
Eller “Skyddat privatliv och delad kultur”

- Eric

Det är inget toppenval att göra, men om det står mellan att ett fåtal får hitta en annan affärsmodell eller att jag måste köra VPN, ägna min tid åt att undvika övervakning och knyckla tinfoil-hattar resten av livet så är det ett enkelt val.

Efter att ha varit ute i solen och helt missat att retsina inte är saft så valde jag att med huvudvärk och ett rätt jobbigt illamående leka the terminal med mig själv på atens flygplats istället för att släpa runt med en kabinväska kring pireus gropiga gator.

Nån måste lyfta nerdfanan och bära den stolt. Den personen är idag jag. Ev. så köper jag en finwhisky på taxfreen och shottar lite senare inatt.

Hursomhelst, grekerna är snål-dumma och bjuder bara på 45 minuters wifi per användare. Och användare är mac-address.

Hjalmar har en ny macaddress.

Om 40 minuter måste jag byta igen, förslag postas med fördel i kommenterna.

En utflykt som jag ägnar mig åt just nu har tagit mig till en mindre tillgänglig plats på greklands östra landsida. Tidigare under min resa har jag stött på flera öppna accesspunkter där man har kunnat avnjuta internets frukter. Att det ens skulle finnas en wifi-punkt i en liten by som enklast nås med bil eller buss (på 2 timmar) från volos (en större stad dit bussresan tar 4 timmar) gjorde mig glad inombords. Efter att noga ha stiftat bekantskap med byfånen (han betedde sig
lustigt nog ungefär på samma sätt som jag själv, gick omkring med keps, solglasögon, jacka och fem vattenflaskor planlöst i byn. Vid närmare eftertanke kanske han inte var byfåne utan en kvarbliven turistfåne (närmare undersökning krävs),
- “i love you!”
*Kläng*kläng*
- “want to buy watch?”
*Visa skrapig chronometer från 1985*
- “nej tack, men det var trevligt att hälsas vid”, på mitt andra språk, grekiska. Därefter återgick jag till att utforska möjligheterna för lolcatz i skuggan av ett träd i den grekiska värmen*.

Nätverket i fråga visade sig var ett exemplariskt fall av god vilja, tyvärr kan det ha varit ovan nämnda fåne alternativt personen som drägglade på mig (bokstavligen) dagen innan när jag kom med bussen vid tidig morgon som administrerade routern.

Accesspunkten verkade generöst nog vara inställd på att dela ut nätverk till kringvandrande it-nomader**, men ett pinsamt tekniskt fel hade smygit sig in; fel gateway-ip tilldelades till besökande wan-gäster. Som den samarit jag är så undersökte jag självklart möjligheterna till korrigering av detta problematiska fel. Det visade sig inte vara svårare än normalt. Eller rättare sagt, normalt sett efter att man gjort en firmware-reset och http auth ställts in till “admin/admin”. Snäll som jag är så hjälpte jag även till att korrigera bandbreddsbegränsningen så att man slapp ladda upp sin top secret dokumentation i 512kb/sec. Det finns faktiskt riktlinjer på vad man som extern nationell part skall behöva stå ut med, geneve-konventionen, anyone? Hade jag haft med mig en usbsticka med linux på hade jag kunnat verifiera att ingen viktig trafik passerade nätverket innan, tyvärr blev jag tvungen att avstå från detta då detta inte gjorde sig möjligt.

Men säg den saga som inte har ett lyckligt slut. Laptopbatterier har en begränsad livslängd och mitt äventyr med grekiskt ip-nummer fick ett raskt slut när några timmar hastat förbi. Som tur var hade jag då hunnit ladda upp mina topphemliga filer till en säkrad server (jag är nämligen här på ett i princip militärt säkerhets-klassificerat uppdrag).

Så vad blir lärdomen av detta? Man kan hitta internet på de mest obskyra platser numera. Det finns snälla/inkompetenta människor  (det är inte så stor skillnad) på många platser. När man utforskar it-djungeln som itoologist bör man alltid se till att säkerställa att man lämnar habitatet som man hittat det. Alltså, inte introducera några nya virus eller egna förändringar i det datavetenskapliga kretsloppet. Det kommer bara att förstöra för framtida forskning, forskning som mycket väl kan visa sig avgörande för internets framtid.

/Hjalmar som just nu åker buss tillbaka till Aten för nya äventyr. Det där körkortet lockar lite, men vafan, det går utan, som flickan sa (jag saknar the office nu).

* Appropå inget så vet jag varför greker är tjocka, så fort man beställer in en öl så får man en skål chips/snacks på köpet. Ju längre från storstäderna, desto mer snacks. Detta är bevisat enligt empiriska studier.

** Mitt första möte på 48 timmar med en engelsktalande person med fler än fyra uttryck i ordförrådet var de brittiska turisterna som också gärna ville testa tuberna. De blev glada men samtidigt misstänker jag att deras generalisiering av svenskar är förevigt belagd som “nerdar” nu. Sorry Sverige.

Så är det skönt med peppande grejer. En sådan liten sak som avsevärt förbättrade mitt liv igår natt efter 2½ års kontinuerligt smådjävulskap på grund av Microsofts inkompetens var följande.

Varje gång jag försöker skriva ut något med min annars utmärkta Brother HL2070N-skrivare så har Windows (observera, windows, inte nätverket, applikationen eller skrivaren) en tendens att låsa sig medans skrivarjobbet buffrar eller något dylikt. Detta händer inte alls i riktiga operativsystem där dokumentet snabbt och smidigt konverteras till whatever format det nu är skrivaren använder och sedan skickas.

Man kan lätt luras att tro att det inte borde vara så förbannat svårt att generera lite postscript och skicka till en socket. Men hear me, DET ÄR SVÅRT.

Så nu efter en avsevärd tids väntande på att få tillbaka fokus av program som försöker skriva ut 2 rader text på min skrivare har jag upptäckt att man faktiskt kan kringgå delar av windows hantering av det hela genom att skicka skrivarjobbet direkt till ett http-interface på skrivaren.

Jag undrar lite vad det beror på (namnuppslagning på windowsnätverket kanske?), men det är helt klart bättre. Rekommenderas till alla.

Från Per Persson (som gör design åt oss i ett helt annat projekt) och en kille till kommer ett projekt som heter Spezify. För att försäkra mig om att vara först med att blogga om det så gör jag det nu, trots att jag inte är helt säker på hur publika de är ännu (sidan är länkad från Pers hemsida, så jag antar att svininfluensan är ute ur mexiko city så att säga).

Spezify är en metasökmotor i flash, tewonder-människor hyser en stor förkärlek för detta. Man kan säga att Spezify är ett komplement till vanliga sökningar. Perfekt för saker som presentationer eller för att överblicka ett ämne. En rolig test-sökning är te.x. Spezify: Henrik Ponten.

Jag har fått ge lite preliminär feedback och bortsett från ett par buggar så är det ett par funktioner som ännu inte är på plats för att det här skall vara helt kickass, men bara idéen om att kunna titta på fullsize video direkt i sökningen (som inte är implementerat ännu) är underbart. Det är ett annat sätt att uppleva webben helt enkelt, inte så praktiskt för en snabb sökning, men perfekt om man vill se mer av en helhetsbild.

Min önskelista än så länge är, att åäö fixas, zoom in/out, fullsize video, att man kan skapa en sparad sökning för demonstrationer samt att den irriterande buggen när man drar i skärmen försvinner.

Kom just hem från Venture Cups Regionfinal väst. Var inte alls på mingelhumör, but then again, det är jag sällan. En kul grej med venture cup är att de satsar från tårna och fixar bra lokaler, god mat och namnigenkänningsfaktor på konferancierna/underhållarna. Eftersom jag hatar stand-up så hade jag inte så mycket behållning av Anna-lena Brundin.

Det är något sjukt med människor som försöker vara roliga i 20 minuter i sträck. Jag hade hellre sett att de byggde upp ett skämt i 20 minuter. Enda komikern jag gillat stått ut med senaste fem åren är Magnus Betnér, vad det beror på lämnar jag som en övning till läsaren. Vafan måste man vara så pepp för hela tiden, glada människor mår dåligt i själen egentligen, det är jag säker på.

Hursomhelst, LumenRadio som skall försöka producera och sälja ett intelligent system för att styra belysning vann. Välförtjänt och som extra bonus framstod de inte som efterblivna när de presenterade sin affärside. Tvärtom, de betonade att de inte var från Göteborg.

Min ångest dämpades inte av den peppiga musiken som spelades varje gång en ny person gick upp på scen, eller att venture cup-folket ägnade minst 30% av tiden till att berömma sig själva. Sure visst, fine. Ni är jätteduktiga, men det blir lite gymnasial stämning med så mycket inbördes beundran. Dessutom borde ni jagat ut de närvarande som röstade för att det entreprenörer behöver mest i dagens sverige är “ökad trygghet” (och inte lägre skatter, mindre regler eller bättre innovationssystem).

Helt orelaterat så embeddar jag den här videon, för att den är 1) grym 2) inspirerande för alla som satsar på sitt eget företag istället för att hoppas på trygghet:

Guilty as charged.

Det här är vad Henrik Pontén vill förbjuda.

Jag är säker på att det aldrig hade gått att skapa den spellistan utan riktigt starka copyrightlagar. Som ni alla vet så kommer ju inga musiker att göra kvalitativ musik ifall vi inte alla unisont slutar att dela med oss. Ingen kommer heller att gå på bio någonsin mer.

Ja, du där. Jag bryr mig fan inte.

De flesta tjänster idag brukar man kunna förstå “grejen” med efter att ha provat ett par dagar och gudarna skall veta att jag har gett twitter både en, två och tre chanser.

.. men det går bara inte. Jag är totalt ointresserad av vad mina nätbekanta gör när de inte skriver smarta bloggposter eller släpper nya projekt. Jag socialiserar bara med okända när jag är full och det håller inte i längden att skåpsupa framför twitter varje kväll.

IRC däremot, det är en helt annan sak, här är det en definerad grupp av bekanta som man diskuterar aktuella frågor med eller bara goofar runt med. Den stora skillnaden ligger i att det är en sammansatt grupp du kommunicerar med. Det finns en norm för vad som är intressant för även om du kan skriva vad du vill så vet du när det är ointressant. Du vet vart deras preferenser finns och har lika bra koll på deras musiksmak som du har med dina ickeuppkopplade vänner. Det lustiga är att när IRC var i sin linda och innan irc-etiketten utvecklats så var det vanligt med användare som pratade rakt ut i etern utan att följa diskussionen, använde away-messages för att publicera sin “status” (typ: afk). Allt detta har försvunnit från IRC, det har arbetats bort från hur man beter sig på kanalerna jag är stammis på. Nya användare tillrättavisas när de beter sig fel och ordningen är snabbt återställd. På twitter är det tvärtom och de flesta användare verkar använda det som en ren hjärndump. Det är inte okey på IRC, för det skadar information to noise-ration alldeles för mycket i en gemensam yta.

Att öppna tweetdeck ger mig därför ångest, det är fyllt med smarta människor i min profil men ingen av dem skriver inlägg som intresserar mig särskilt i sina feeds. Det går alltför länge mellan de fåtaliga guldklimparna (som ändå oftast bara är en länk till bloggposten i fråga).

So yeah, jag använder inte twitter. Sue me.