Hjalmar 007s it-blogg

En utflykt som jag ägnar mig åt just nu har tagit mig till en mindre tillgänglig plats på greklands östra landsida. Tidigare under min resa har jag stött på flera öppna accesspunkter där man har kunnat avnjuta internets frukter. Att det ens skulle finnas en wifi-punkt i en liten by som enklast nås med bil eller buss (på 2 timmar) från volos (en större stad dit bussresan tar 4 timmar) gjorde mig glad inombords. Efter att noga ha stiftat bekantskap med byfånen (han betedde sig
lustigt nog ungefär på samma sätt som jag själv, gick omkring med keps, solglasögon, jacka och fem vattenflaskor planlöst i byn. Vid närmare eftertanke kanske han inte var byfåne utan en kvarbliven turistfåne (närmare undersökning krävs),
- “i love you!”
*Kläng*kläng*
- “want to buy watch?”
*Visa skrapig chronometer från 1985*
- “nej tack, men det var trevligt att hälsas vid”, på mitt andra språk, grekiska. Därefter återgick jag till att utforska möjligheterna för lolcatz i skuggan av ett träd i den grekiska värmen*.

Nätverket i fråga visade sig var ett exemplariskt fall av god vilja, tyvärr kan det ha varit ovan nämnda fåne alternativt personen som drägglade på mig (bokstavligen) dagen innan när jag kom med bussen vid tidig morgon som administrerade routern.

Accesspunkten verkade generöst nog vara inställd på att dela ut nätverk till kringvandrande it-nomader**, men ett pinsamt tekniskt fel hade smygit sig in; fel gateway-ip tilldelades till besökande wan-gäster. Som den samarit jag är så undersökte jag självklart möjligheterna till korrigering av detta problematiska fel. Det visade sig inte vara svårare än normalt. Eller rättare sagt, normalt sett efter att man gjort en firmware-reset och http auth ställts in till “admin/admin”. Snäll som jag är så hjälpte jag även till att korrigera bandbreddsbegränsningen så att man slapp ladda upp sin top secret dokumentation i 512kb/sec. Det finns faktiskt riktlinjer på vad man som extern nationell part skall behöva stå ut med, geneve-konventionen, anyone? Hade jag haft med mig en usbsticka med linux på hade jag kunnat verifiera att ingen viktig trafik passerade nätverket innan, tyvärr blev jag tvungen att avstå från detta då detta inte gjorde sig möjligt.

Men säg den saga som inte har ett lyckligt slut. Laptopbatterier har en begränsad livslängd och mitt äventyr med grekiskt ip-nummer fick ett raskt slut när några timmar hastat förbi. Som tur var hade jag då hunnit ladda upp mina topphemliga filer till en säkrad server (jag är nämligen här på ett i princip militärt säkerhets-klassificerat uppdrag).

Så vad blir lärdomen av detta? Man kan hitta internet på de mest obskyra platser numera. Det finns snälla/inkompetenta människor  (det är inte så stor skillnad) på många platser. När man utforskar it-djungeln som itoologist bör man alltid se till att säkerställa att man lämnar habitatet som man hittat det. Alltså, inte introducera några nya virus eller egna förändringar i det datavetenskapliga kretsloppet. Det kommer bara att förstöra för framtida forskning, forskning som mycket väl kan visa sig avgörande för internets framtid.

/Hjalmar som just nu åker buss tillbaka till Aten för nya äventyr. Det där körkortet lockar lite, men vafan, det går utan, som flickan sa (jag saknar the office nu).

* Appropå inget så vet jag varför greker är tjocka, så fort man beställer in en öl så får man en skål chips/snacks på köpet. Ju längre från storstäderna, desto mer snacks. Detta är bevisat enligt empiriska studier.

** Mitt första möte på 48 timmar med en engelsktalande person med fler än fyra uttryck i ordförrådet var de brittiska turisterna som också gärna ville testa tuberna. De blev glada men samtidigt misstänker jag att deras generalisiering av svenskar är förevigt belagd som “nerdar” nu. Sorry Sverige.