Hjalmar 007s it-blogg

Efter FRA så kommer nu IPRED för den som missat det. Skivbolagens lojalaste lakejer har idag publicerat en debattartikel på DN.se som framhäver hur synd det är om svenska artister.

Två saker som jag reagerar starkt på i texten är följande.

För att ta ett exempel från verkligheten: svensk musiksektor har förlorat runt 60 procent av sin omsättning sedan 2000-talets början. I en sådan miljö försvinner snabbt både resurser, kunskap och utrymme att med kvalitet odla fram några nya Kent, Abba eller Roxette. Det så kallade svenska musikundret som fanns på 90-talet och början på 2000-talet är därför tyvärr ett minne blott.

Nu kan jag tyvärr inte kontra detta med några aktuella siffror för hur omsättningen ser ut totalt för alla skivbolag (inkl. indie och smålabels) eller hur omsättningen ser ut för exempelvis konserter. Däremot så ifrågasätter jag skarpt hur de kan motivera att Sveriges effektivitet i att producera världskända artister skulle påverkas. En framgångsrik artist kommer att sälja fler skivor och konsertbiljetter i förhållande till branschen oavsett hur stor marknaden är. Eftersom det bevisligen finns många artister som fortfarande kan leva på yrket så borde ju detta snarare driva fram en förädling av branschen då bara de bästa artisterna överlever. Att framgångarna för Roxette, Kent och Abba i någon större utsträckning påverkar de femtonåriga kids som idag står i nån sunkig replokal med ett par kronor i timmen från en studiecirkel tror jag på den dagen jag kan läsa om hur framgångsrika artister betalar en särskild repbandslokal-skatt.

Uppskattningsvis är det 1 000-2 000 individer som står för den mest omfattande uppladdningen, och som möjliggör över 90 procent av den illegala fildelning som sker i Sverige. Det är den gruppen av notoriska uppladdare av upphovsrättsskyddat material som den nya lagstiftningen syftar till att sätta stopp för.

Även detta påstående må vara sant. Det har däremot absolut ingenting att göra med IPRED. De så kallade “suppliers” som förser scenen med nya releaser sitter inte och laddar upp sitt material på p2p-nätverk eller publika siter. Deras IPn kommer inte skivbolagen åt utan att göra som när de gjorde en raid hos Bahnhof under 2005. Detta skedde med hjälp av en informatör och detektivarbete från Antipiratbyråns sida. Helt utan IPRED, eller möjligheter för kommersiella vinstdrivande företag att driva utpressningsverksamhet mot privatpersoner.

Min bild av IPRED är helt enkelt att det är en eftergift till skivbolagen vars affärsmodeller är hopplöst föråldrade, vars produkter är felkalibrerade och utbud är begränsat. Ett sätt för staten att slippa koppla in polisen på de ställen där de verkligen behövs, nämligen genom att stänga ner toppsiterna. Jag håller med om att man borde stoppa de 1000-2000 personer som agerar som suppliers idag då många av dem troligtvis ersätts ekonomiskt för sitt “jobb” som involverar stöld och trohetsbrott mot sin arbetsgivare. Däremot tror jag inte att det skulle stoppa scenen nämnvärt, det finns nämligen 10 000 till som mer än gärna tar deras plats.

Skivbolagen på sin kant borde istället allvarligt fundera på vad det är de egentligen säljer. En plastbit med rättigheterna att spela upp musiken på den i köparens cd-spelare. Plastbiten är värd 2:-, värdet av innehållet på den är personligt. En cd-skiva med innehållet från BWO är värd noll kronor för mig personligen. Återförsäljningsvärdet på Blocket är nog inget att hurra över heller. Ett intressant grepp kring detta gjordes av Radiohead när de släppte sin senaste skiva “In Rainbows”. Intressant är även att notera att ~4 pund är precis vad jag tyckte det var värt att få ladda ner In Rainbows.

Värdet på innehållet av en cd-skiva kan förändras om skivbolagen exempelvis tillåter mindre restriktiva regler kring rättigheterna. Sampling och kopiering för eget bruk måste tillåtas istället för rootkits. Priser måste justeras till marknaden istället för att bötfälla människor när priserna är för höga.

Det är en fri marknad där köpare och säljare interagerar, inte en fri försäljningsarena där företag får bete sig hur som helst. Det hoppas jag att politikerna kommer ihåg när de röstar om IPRED-lagen.